Glittrande dockteater om dans och liv.

Dockteater för vuxna är vi inte bortskämda med vid vare sig nationella eller lokala scener, men under Dockteater Månstjärnans pågående 30-års jubileum bjuds vi på en sådan sällsynt akt. Tio år efter urpremiär har Margareta Selander plockat upp dockensemblen från My Dance ur lådorna och på Ersboda Folkets hus bjuds på söndagskvällen en glittrande raritet ur Månstjärnans repertoar.

Det kompromisslösa barnperspektiv som är teaterns adelsmärke är här utväxlat mot en djärvhet och en högre abstraktionsgrad, där en existentiell svärta blandas in i poesin. Utan dialog, men med sångtexter till musik av Frida Selander och Maria Eklund som är en behållning i egen rätt, presenteras en poetisk föreställning om sökande, identitet och försök till trohet mot de många jag som en människa bär.

Huvudpersonen Chandra bärs av tre aktörer på scen genom alla åldrar, där det storskaliga och dockförarnas egen koreografi utgör en stark dimension.

Dansen är metafor för livet- för det svåra, som när grovhugget illasinnade dockgestalter dominerar scenrummet i stora hotfulla grepp och bågar. Men mer så, metafor för den inre styrkan och kärleken. Efter kval och prövningar är det i den revolutionerande rörelseglädjen som dockflickan och dockkvinnan till sist finner sitt ankare.

När Margareta Selander i finalen virvlar fritt i egen person över scenen är det ett av de vackraste ögonblick man sett hos Dockteater Månstjärnan.

Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren 20171127